När Göran mötte Linda

Det var målare han skulle bli. Men först blev han slaktare. Efter några år i yrket sökte han sig till Stora Bjurum vid Hornborgasjön, en gård med avel och uppfödning av nöt som specialitet. Arbetet på gårdens kontrollslakteri gav honom tillfälle att förkovra sig i styckningens ädla konst. För målaren blev det en grundkurs i anatomi.

Linda Magnussons pappa var arrendator på Stora Bjurum med ett av landets första gårdsslakterier och vidhängande butik. Att Linda blev kock föll sig naturligt, en fråga om födsel och ohejdad vana. Fritiden ägnade hon åt sina högt älskade hästar. Intill stallet låg slakteriet.

 

Så kom det sig att de blev ett par, Göran och Linda. Först bodde de på gården. Småningom började de leta något eget. De hörde ryktet om Holgers hus, ett hemman på 15 hektar åker och skog. Holger var borta. Men brodern Roland levde. Vi ska inte sälja, sa han. En månad senare var köpet klart. Roland ringde och sa att nyckeln hängde över snickarbänken i uthuset. En duvgrå Volvo PV 544 från 1965 med B18-motor och kråmade lister ingick. Den stod på logen täckt av damm och strö. För att finansiera husaffären fick de göra sig av med sin ganska nya SAAB 9000 och skaffa en ganska gammal Volvo 240. Tommare händer har ingen börjat med, skrattar Göran. Det här var 1996. Länge hade Göran drömt om egen ateljé. Nu blev den av. Bakom staffliet på Holgers gamla ränne iakttog han hur dagrarna skiftade; när det blånade över Hornborgasjön visste han att regnet var på väg.

Tre år senare hängde Göran för fösta gången en utställning hemma på Persberg i Hornborga. Hans mamma brukade baka kakor och kokat kaffe till vernissagerna. Gubbarna som kom nöjde sig inte med tavlor. Utan fika hade det fått vara. Linda satte på pannan och förde traditionen. Klirret av koppar i ladugården blandades med hästarnas stampande och gnäggande i spiltorna på logen intill.

Det var så det började. Linda öppnade kafé i ladugården. När sommaren kom serverade hon hembakt åt turisterna i solskenet på gödselstans betongskiva. I samma veva gjorde de sig av med hästarna. Linda var botad från sin hippomani. Snart nog fick hon sin egen ateljé, ett fullt utrustat restaurangkök. Ladugården blev krog. 2009 byggde de ut skeppet mot söder som idag utgör den nya konsthallen. Samtidigt hann två döttrar komma till världen. Undan gick det. Inget tycks för svårt för dem.

I vartenda hus på gården har Göran förvandlat betonggolven till natursten, ett konstmåleri i den högre skolan. Femtusen stenar har han lagt med sin pensel. Även väggarna bär hans signatur, som dioramat på logen, från den öppna spisens översta klipphylla betraktar en blickstilla vildsvinssugga gästerna i brasans sken. På murarna i restaurangen har målaren framställt scenerier och vyer som en sorts vinjetter al fresco. Små trompe l´œil-motiv spelar ögat ett spratt. Man vill genast torka sig på den rutiga handduken till vänster om svängdörren ut i köket.

 

Frågan är om de inte är vår tids heroer. När alla andra lämnade vischan och drog ut i världen stannade Göran och Linda. I stället kom världen till Persberg. Idag är Löfwings utmed Tranevägen genom Sätuna och Hornborga socknar ett landmärke och begrepp i bygden, en kulturinstitution med tusentals besökare om året.

Bland evenemangen är opera och klassisk musik återkommande inslag. Häromåret gästspelade Göteborgsoperan inför en publik på tvåtusen i slänten ovanför lusthuset, i fjol uppförde Göteborg Baroque Händels Fyrverkerikonsert med Hornborgasjön i fonden svävande en tumsbredd över horisonten.

Konceptet är enkelt, klart som korvspad, kokkonst och kultur i skön förening, mat och måleri, lust och fägring stor. Konstigare än så är det inte.